Ännu är de inte många. Men de är mina. Och mina medhjälpares.
Uppenbart vem som varit högst inblandad med ”Sonjas sång” men ”I yttersta världen” är jag mer osäker.
Trots att den låten är högst deppig och kommer ur det eländiga väder- och världsläget, känns det som att jag skrivit den i ren glädje? Märkligt hur sånt här funkar.
Allt gott
/Linda
Lämna ett svar